Skola och samhälle konspirationer

Nu behöver vi istället en lugn och saklig, men naturligtvis också kritisk diskussion. Framförallt behöver vi en diskussion som nyktert utgår från förutsättningarna för hur en kursplaneprocess går till. En sådan process är ingen dramatisk krigsinvasion eller hemlig agentoperation. Det är ett mödosamt arbete, gissningsvis pendlande mellan stimulerande, tillfredsställande och mördande tråkigt.

Det är också ett träget arbete av förslagsskrivanden, samråd, remissförfaranden, sakkunnigdiskussioner, referensgrupper och förhandlingar med jurister om ord och formuleringar. Hur kan man vi då förflytta debatten, från eld och blod till en smula mer knastertorra men ändock engagerade toner? Jag vill ge tre förslag: 1 Självrannsakan hos medieredaktioner Även om rubriker och artikelinnehåll som präglas av invektiv och bekväma missförstånd från skribentens sida genererar fler klick och mer annonsintäkter, så bör ledar- och nyhetsredaktioner ta sig en funderare över vilket debattklimat man i det långa loppet vill medverka till.

Faktapåståenden måste också kontrolleras noggrannare än vad som nu är fallet. Redaktörer för ledar- och debattsidor måste helt enkelt vinnlägga sig om bättre faktakoll än så, särskilt om man vill svinga vilt om påstådd kunskapsfientlighet hos skolmyndigheter. Jag menar att detta är något Skolverket behöver ta hänsyn till.

Att förutse att strykningen av antiken var ett kontroversiellt förslag var lätt att förutse. Skolverket hade här och på andra ställen behövt beskriva hur man resonerat, signalera en medvetenhet om det kontroversiella i förslaget samt betona förslagets karaktär av just förslag, som en utgångspunkt för diskussion. Nu ledde alltså en häftig debatt, förd på premisserna att Skolverket är idioter, till att förslaget olyckligtvis drogs tillbaka.

Det finns även andra glädjeämnen bland resultaten, skillnaderna mellan flickor och pojkar i fråga läsförståelse, som tidigare var alarmerande stora har minskat. I den offentliga debatten verkar den svenska skolan vara i fritt fall. Så är det bevisligen inte. Svensk skola behöver självförtroende och de som verkar i den behöver känna framtidstro och tillit från politiken.

Problemet är att istället för att ta vara på glädjeämnena, dra slutsatser av Sveriges tillkortakommanden och arbeta framåt har det uppstått en både ovärdig och orättvis pseudodebatt om urvalet. Detta gör sig både M och SD skyldiga till. Dessa, i det närmaste konspirationsteorier, går ut på att Myndighetssverige skulle dölja konsekvenserna av de stora flyktingströmmarna Det är en vansklig väg, lyckas man eroderas förtroendet mellan det offentliga Sverige och medborgarna.

Det i sin tur får konsekvenser för det samhällskontrakt som dessa partier ofta framhåller som grundläggande. Det finns få undersökningar som omfattas av samma vetenskapligt baserade regler som PISA-mätningarna. Utbildning genom demokrati innebär istället att ge eleverna reella demokratiska erfarenheter i en skola som genomsyras av ett demokratiskt förhållningssätt och styrelsesätt.

Men Biesta menar att det finns likheter mellan dessa synsätt.

Båda handlar om att förbereda eleverna för ett framtida liv. Han menar att den fråga vi också bör ställa oss lyder: Vilken form av skolor behöver vi för att barn och elever ska kunna handla? För det krävs lärare som visar ett verkligt intresse för sina elevers initiativ och steg i världen. På en plats där människor inte ges utrymme att handla kan vi inte vänta oss att alla ska fortsätta bete sig på ett riktigt demokratiskt sätt.

Sedan några år tillbaka har man på Jenaplanschule i staden Jena i östra Tyskland infört ett nytt ämne som kort och gott kallas Ansvar. På ansvarslektionerna blandas elever från alla årskurser för att diskutera hur man kan förbättra saker på skolan och se till att de blir gjorda. Det kan handla om att minska matsvinn, fixa ett regnskydd över cykelställen eller få till egen honungsproduktion på skolan.

Man har också en partnerskola i Nicaragua som ett företag lett av elever arbetar med att stötta på olika sätt. I årskurs har man ytterligare ansvarslektioner då man jobbar med att påverka och förbättra saker utanför skolan, som att utsmycka den nya idrottshallen i Jena. Ett av en demokratis allra viktigaste tillgångar är tillit. I ett samhälle med låg tillit till institutioner och andra människor fungerar demokratin sämre än i ett med högre tillit och människor upplever lägre livskvalitet.

Idag jobbar starka krafter för att underminera tilliten i samhället. Att förstå hur samhället fungerar och känna sig trygg är viktigt för tilliten, men det är mellanmänskliga relationer som ger oss våra konkreta erfarenheter. För de flesta unga människor är skolan den mest påtagliga representanten för samhället i deras liv. Eleverna behöver genom skolans personal få känna att samhället bryr sig om dem, deras utveckling, behov och tankar.

Tillit och solidaritet är grundläggande värden som elever bör få chans att utveckla i skolans hägn, både för sin egen skull och för vår demokratis. Om vi misslyckas med att ge unga dessa värderingar är de öppna för diverse konspirationsteorier och fördomar mot människor som avviker. Idag rekryterar extrema rörelser unga på nätet och ibland utanför skolor.

Radikaliserade elever finns redan innanför skolans väggar, påverkar andra elever och gör undervisningen svårare för många lärare. Att fördöma extrema, antidemokratiska idéer eller skälla på dessa elever fungerar inte. Det som har effekt mot extremism och antidemokrati är inte ännu mer strikt auktoritet utan mer demokrati. Tyvärr tenderar skolan att tysta ner och negligera extrema åsikter snarare än att möta dem men för att förebygga och motverka extremism måste lärare vara öppna för att lyssna, hjälpa sina elever att själva pröva och ifrågasätta sina tankar och vare sig rygga eller slå bakut när unga uttrycker värderingar som ligger långt från de egna.

I rapporten Review of Educational initiatives in Counter-extremism Internationally.