Pierre bourdieus teori visar

Det kulturella kapitalet grundas på människors trosföreställningar. Det dominerande språkbruket utgör ett "kapital" därför att det erkänns som överlägset och mer eftersträvansvärt än andra språkbruk. Enligt Bourdieus sätt att se bärs hela områden i samhället, i synnerhet de i mer begränsad mening kulturella områdena, upp av den tro som människor är benägna att lägga ned i kulturella värden.

Den position som är litteraturprofessorns vilar på skollärarnas, bibliotekariernas, bokrecensenternas, kulturpolitikernas, bokälskarnas, kort sagt de flesta någorlunda bildade människors tro att litteratur är värdefullt. Det kulturella kapitalet fungerar som kapital bara om det erkänns, om det finns marknader där det tillerkänns värde. Fält Sedan mitten av sjuttiotalet har en ström av undersökningar av sociala fält där makt utövas flutit från Bourdieus Centre de sociologie européenne: en studie av drygt tvåhundra ledare för de största franska företagen och bankerna "Le patronat", , en totalundersökning av samtliga franska biskopar mm "La sainte famille", , en kartläggning av de parisiska universitetsprofessornas konkurrensfält, d.

Bourdieus eget fält Homo academicus, , samt studier av juridikens och politikens fält, barnpsykologins, serietecknarnas och så vidare. Ett antal av studierna har publicerats i Bourdieus tidskrift Actes de la recherche en sciences sociales och två av dem föreligger i svensk översättning: för det första en undersökning av de parisiska modeskaparnas värld, "Le couturier et sa griffe" , sv övers som tydligt visar hur Bourdieu hämtat redskap, i synnerhet magibegreppet, från Marcel Mauss, och, för det andra, "La production de la croyance" , sv övers , en analys av det Paris som befolkas av författare och förläggare, konstnärer och gallerister, teaterpublik, pjäsförfattare och kritiker.

Analyser av "sociala fält" -- inte bara maktens fält -- har med åren blivit ett allt mer framträdande inslag i Bourdieus sociologi.

La distinction

Fotografiet är ett illustrativt exempel. När Bourdieu och hans medarbetare under sextiotalets första hälft började undersöka fotograferandet se volymen Un art moyen, , fanns ännu inget fält, ingen spelplats för fotografer och fotografispecialister. Fortfarande saknades i stort sett specialtidskrifter, fotogallerier och fotomuséer, fotografihistoriker, utbildningsinstitutioner, samt auktoriserade värdehierarkier för att skilja vackra, värdefulla och konstnärliga foton från fula eller amatörmässiga.

Idag, tjugofem år senare, existerar allt detta, och därmed ett fält där människor kan försöka vinna inträde, göra insatser och ha symboliska och materiella vinster att hämta. Ett fält definieras av att där finns människor som är disponerade på ett specifikt sätt fotografer, fotografispecialister av olika slag , av de specifika investeringar som avkrävs nya inträdande kunskaper om fotograferandet och förtrogenhet med etablerad fotoestetik , av specifika insatser i spelet ställningstaganden för och emot den ena eller andra fotografen eller estetiken , av specifika vinster ekonomiska vinster, men minst lika viktiga är de symboliska, nämligen erkännande som fotograf, fotogallerist, skribent med fotografi som specialitet, etc , och framför allt att det är något för alla deltagarna gemensamt som står på spel främst frågan om kriterier för fotografiers värde.

Med andra ord: allt är inte fält i Bourdieus mening. Om någon i sin ensamhet odlar vissa intressen och hyllar vissa värden har därmed inget fält uppstått. Ett fält förutsätter specialister, institutioner, erkända värdehierarkier. Vi kan här anknyta till den inledande diskussionen av det symboliska kapitalet. I ett samhälle som Kabylien är detta symboliska kapital tämligen enhetligt: alla kabyliska bönder hyllar i stort sett samma värden, framför allt hederns värden.

I moderna samhällen har det symboliska kapitalet ojämförligt mycket mer differentierat. Vi har uppehållit oss vid den specifika form av symboliskt kapital som lagras, ackumuleras och utväxlas inom det framväxande fotografi-fältet, med dess institutioner, tidskrifter, utställningar, och framför allt de människor som där utkämpar sina strider. En viktig tanke hos Bourdieu är att det symboliska kapitalet är nedlagt i kroppen, i form av habitus, det vill säga system av dispositioner.

Det är resultatet av sociala efarenheter, kollektiva minnen, sätt att röra sig och tänka som ristats in i människors kroppar och sinnen. Låt oss dröja vid denna tanke och som illustration välja ett mer väletablerat fält, det litterära. Det litterära fältet som exempel Mellan kroppen å ena sidan och de sociala fält där männniskor inträder å den andra råder en outtalad omedveten "maskopi", brukar Bourdieu säga.

För att "känna sig hemma" inom t ex det litterära fältet, för att bli egenkänd och erkänd Bourdieu leker gärna med dubbelbetydelsen hos franskans reconnaitre som, låt säga, litteraturkritiker, krävs att nykomlingen gjort vissa bestämda insatser och låtit sig formas så att han blir den han måste vara för att vistas inom det litterära fältet: att han lärt sig tillräckligt mycket om tidigare och aktuella litterära fejder för att kunna urskilja de rätta frågeställningarna, att han lärt sig att tala, att tänka, att skriva, att vara på bestämda sätt och lärt känna de rätta människorna.

Först därigenom blir ens insatser i spelet begripliga för de andra deltagarna. Den icke invigde kan avfärdas som glad amatör eller landsortskritiker och möter inte annat än tystnad. Den kompetens som möjliggör inträde på det litterära fältet är frukten av investeringar i läsning, men också i kontakter, vänskapsband, kärlekförhållanden och en allmän lokalkännedom i den litterära världen litteraturvetenskapliga institutioner, tidskrifter, kulturredaktioner, förlag, krogar.

Dessa tunga och tidskrävande investeringar befäster den tro som förenar alla deltagare i spelet. Den nye inträdande måste demonstrera att han accepterar bestämda grundläggande trosföreställningar om vad som är värdefullt -- i synnerhet att det är värdefullt att strida om vad god litteratur eller riktig litteraturkritik vill säga. Inom det litterära fältet som inom andra kulturella fält kämpar människorna om detta specifika gemensamma som står på spel fältet i fråga.

En specifik form av symboliskt kapital är grunden för makten inom fältet och därmed för utdelandet det erkännande som författare, kritiker etc som ger auktoritet att fälla omdömen om litteratur. De bland deltagarna som är bäst rustade med sådant kapital är benägna att utveckla strategier för bevarande av status quo, d. Dessa "ortodoxa" deltagare kan dock tvingas att överge sin tystnad och övergå till "ortodoxins diskurs", nämligen när nya pretendenter de unga arga männen, de "heterodoxa" träder in och sätter deras dominans i fråga; då gäller det att återställa den tysta uppslutningn kring doxan.

De författare, kritiker och andra som befolkar det litterära fältet kan således ha delade meningar om vad t ex litterär kvalitet är och bör vara -- dessa delade meningar är vapen med vilka striden förs -- men att striden är värd att föras, därom är samtliga deltagare överens. Till de intressen som är gemensamma hör framför allt att kampen inom fälten skall kunna fortsätta.

Nykomlingarna måste, också när de utvecklar heterodoxa, kätterska strategier, genom att underbygga tron på värdet av insatserna bidra till att spelet kan fortsätta. Just viljan att investera brukar vara ett avgörande kriterium när det blir aktuellt att släppa in eller stöta ut någon ny pretendent. Inom fält som de litterära, konstnärliga, vetenskapliga eller religiösa åberopar de heterodoxa upprorsmännen gärna återvändandet till källorna, klassikerna, ursprunget: litteraturens, konstens, vetenskapens eller religionens sanna och verkliga mening.

På så sätt garanteras att de partiella revolutioner som då och då skakar fältet aldrig sätter förutsättningarna för spelets bestånd i fråga: "En av de faktorer som skyddar de olika spelen mot den totala revolutionen som skulle innebära slutet inte bara för de dominerande och deras dominans utan också för spelet självt, är just betydelsen av själva den investering i tid, möda etc som krävs för att inträda i spelet och som i likhet med passageriternas prövningar bidrar till att i praktiken göra det otänkbart att man rätt och slätt skulle förstöra spelet.

Det är därför hela sektorer av kulturen [ Den som inte gjort motsvarande investeringar släpps inte in och kan inte påverka den auktoritet som fördelas inom fältet. Detsamma gäller fler områden: Bourdieu har intresserat sig för jet set-tillvaron bland de mest förmögna och funnit, inte ett lättingliv utan ett oerhört tids- och kostnadskrävande investeringsarbete.

Ett lyckosamt inträde på ett socialt fält åtföljs regelmässigt av att man i likhet med kabylerna misskänner den symboliska ekonomin -- investeringarna och insatserna som krävs, vinsterna som finns att hämta, dominansförhållandena, doxan -- bakom spelet. Bourdieu har i flera sammanhang noterat att uppkomlingen från underklassen som mot all odds vinner inträde på kulturella fält t om löper större risk att totalt misskänna de sociala mekanismer som gjort inträdet möjligt, och i stället känner sig "kallad", uppfattar sig som fri intellektuell, driven av kärlek till litteraturen, konsten, vetenskapen, sanningen och inget annat.

Mot uppkomlingens spända förhållande till den intellektuella och akademiska världen har Bourdieu kontrasterat den "triumferande oskulden" hos de så kallade födda intellektuella, och deras självklara rätt att vistas i kulturens värld, att ackumulera och byta symboliskt kapital och ha alla de rätta åsikterna och veta alla svaren.

Låt oss välja exemplet Sartre. Bourdieus fascination inför fenomenet Sartre, som kan framstå som hatkärlek, har samband med att för Bourdieus generation, liksom för många svenskar, Sartre framstått som modellen för den intellektuelle: engagerad, obunden och kritisk, i sin egen person förskroppsligande sin egen lära om frihetens möjlighet. Men för Bourdieu är Sartres storhet, personligheten, genialiteten, inte förklaringen till hans insats, utan något som först av allt självt kräver sin förklaring: vad producerar Sartres storhet?

Bourdieu och flera av hans medarbetare främst italienskan Anna Boschetti i Sartre et 'les Temps modernes', har pekat på sambandet mellan de investeringar Sartre gjorde och konkurrensvillkoren på samtidens intellektuella marknad. Sartre var född in i den intellektuella världen. Gymnasiestudier på ett av Paris elitgymnasier hade meriterat honom för inträde på den intellektuella plantskolan framför andra, Ecole Normale Supérieure vid Rue d'Ulm, och en examen som agrégé i filosofi, den mest prestigefyllda disciplinen.

Han reser till Tyskland och förkovrar sig i den fenomenologiska traditionen, som vid den tiden väntade på att introduceras på allvar i Frankrike. Med alla tecken på en av det filosofiska fältet sanktionerad auktoritet, har han sedan rätten att införa filosofin i litteraturen, en kupp som gör litteraturkritikerna svarslösa. De vet för litet om modern filosofi och har inget att sätta emot.

I den samtida franska litteraturen för han in stildrag från ännu inte helt rumsrena konster och genrer som pockade på erkännande och som börjat upptäckas av en ny medelklass: filmen, deckaren, amerikanska författare som dos Passos och Faulkner. Han skriver dessutom tidigt ett otal recensioner och programartiklar där han dels dömer ut så gott som alla samtida franska konkurrenter, dels tillhandhåller den litteraturteori som bereder marken för receptionen av de böcker han skall komma att skriva.

Sartres La nausée var inte bara en roman som i ett slag förändrade den litterära scenen; den kollektiva tron på att denna bok är stor litteratur var resultatet av de förändrade konkurrensvillkor på det litterära fältet som hela Sartres generation varit med om att driva fram. Så kan fenomenet Sartre förstås. Därmed är inte allt sagt -- intet om det viktigaste, skulle många hävda.

Det finns ändå, hur man än ser saken, något uppfordrande i Bourdieus illusionslösa sätt att kartlägga den intellektuella världen. Han brukar anklagas för att förneka tankens frihet, men avsikten är den motsatta: de intellektuella blir "friare" om de vet mer om hur alla de tankeformer och värdehierarkier produceras som de ställs inför, har att ta ställning till och kanske själva hyllar.

Massemediefältet Om vi uppfattar jornalistiken eller massmedievärlden som ett kulturellt produktionsfält, så skulle en "fältstudie" i Bourdieus anda kräva undersökningar av hur symboliska och materiella tillgångar ackumuleras och byts inom fältet, vilka insatser som avkrävs dem som vill ge sig in på fältet, hur de formats och utvalts här behövs material som ger besked om journalisters livshistorier, etc samt, slutligen, studier av förhållanden till andra fält.

Flera av Bourdieus medarbetare och studenter har genomfört sådana "fältstudier", bl. Dessutom har Bourdieu och hans medarbetare mycket ofta hämtat material från tidningar och tidskrifter, t ex för sina studier av smakens fördelning konst-, heminrednings- och modetidskrifter och för att att skaffa information om människor som befolkar maktfälten och som i vissa fall -- det gäller bl.

Ett kunskapsteoretiskt intressant tillvägagångssätt som Bourdieu ofta tillämpat är att i tidningar och tidskrifter söka upp "klassifikationsscheman" som säger något om hur den sociala världen klassificeras. Ett exempel är hur välkända franska politiker förknippas med djur Giscard d'Estaing liknas vid en myra och Mitterand vid en räv, etc , färger, träd, blommor, spel, huvudbonader, bilar, möbler, berömda kvinnor, familjemedlemmar, yrken samt seriefigurer se bl.

La distinction, pp Ett annat exempel är de tio i topp-listor över de mest betydande franska intellektuella som brukar publiceras i franska tidskrifter P. Bourdieu: "La hit-parade des intellectuels français ou qui sera juge de la légitimité des juges? Bourdieu menar att sådana material är intressanta eftersom de, till skillnad från gängse frågeformulärundersökningar, inte är organiserade enligt sociologins klassifikationsscheman utan följer en logik liknande förkapitalistiska samhällens mytisk-rituella scheman vi kan här iaktta Bourdieus beroende av traditionen från durkheimianernas studier av "primitiv klassifikation".

Vid Centre de sociologie européenne pågår en hel del arbete med liknande material ett exempel är Pierre-Olivier Perl's avhandlingsarbete om polititiska karikatyrer i dagspressen. Jag är inte massmediaforskare och har knappast några empiriskt grundade idéer om hur förhållandena gestaltar sig i Sverige idag.

Ett intuitivt intryck är att journalistikens fält på senare år blivit allt starkare i förhållande till vissa andra fält, såsom universitetets. För några decennier sedan skrev tongivande universitetsprofessorer helsidesartiklar i kulturella och sociala frågor. Så icke nu längre, vilket kanske inte bara är en fråga om utrymmet på kultursidorna.

Saken kan uttryckas så, att växlingskursen mellan det journalistiska och det akademiska kapitalet förskjutits till det förstnämndas fördel. Det tycks som om journalistikens fält tidigare i högre grad hämtade personligheter från andra fält, medan massmedierna idag skapar sina personligheter, från länspolismästare till politiska debattörer.

De intellektuella som tilldelas en bemärkt position inom journalistikens fält är i vissa fall renodlade massmediaintellektuella -- det hjälper inte att Jan Myrdal skriver om Strindberg och Blazac eller Lars Gustafsson om språkfilosofi eller Anders Ehnmark om politologiska problem, de erkänns och igenkänns inte som kolleger av svenska litteraturvetare, filosofer respektive statsvetare.

Av de få akademiker som från sin position inom det akademiska fältet erövat rätten att tala i massmediedebatten jag bortser här från recensionsverksamhet, som är en sak för sig krävs att de, som i fallen Ronny Ambjörnsson, Sven-Eric Liedman, Lars Lönnroth med flera också tilldelas en position inom massmediafältet. Enbart akademiskt erkännande räcker inte.

Åtskilliga strider i kultur- och samhällsdebatten tycks gälla gränsdragningen mellan journalistikens och angränsande fält, och reglerna för in- och utförsel av symboliskt kapital från det ena fältet till det andra samt växelkurserna t ex värdet av vetenskapligt kapital när det förs in i det journalistiska fältet. Att debatten om Metropolit-projektet antog så anmärkningvärda proportioner kan bero på att den socialt sett var en strid om huruvida journalister eller sociologer skall äga tolkningsföreträde när det gäller samhällsutvecklingen och samhällsproblemen, och om vem som har legitim rätt att företräda medborgarnas intressen.

Bourdieus bidrag till kulturforskningen Pierre Bourdieus sociologi har mött ett anmärkningsvärt internationellt gensvar. Viktiga arbeten översattes tidigt till italienska, tyska och spanska, och numer finns också en del goda engelskspråkiga utgåvor, tack vare den utomordentligt kompetente översättaren Richard Nice.

Inom den angloamerikanska inflytandesfären har för övrigt på sista tiden var och varannan kulturvetenskaplig tidskrift -- inklusive tidskrifterna på massmedieforskningsområdet -- innehållit introduktionsartiklar om Bourdieus sociologi. Det kan likna personkult att hänga upp så mycket på ett namn, Pierre Bourdieu.

Men när jag här säger "Bourdieu" är det ett kort sätt att beteckna, för det första, en hel forskningsmiljö i anslutning till Centre de sociologi européenne -- sammantaget flera hundra medarbetare och lärjungar, representerande många samhällvetenskapliga och humanistiska discipliner och numer spridda i åtskilliga länder -- och, för det andra, ett återupplivande av klassiska samhällsvetenskapliga traditioner.

Följande exempel, som illustrerar hur Bourdieu blåst liv i och utvecklat klassisk sociologi och antropologi, ger anledning till några avlutande reflexioner om kulturforskningens villkor. Fältbegreppet kan ledas tillbaka till Max Webers religionsociologi, närmare bestämt analyserna av maktförhållanden och strider mellan präster, profeter, magiker och lekmän. Om vi lägger Webers och Bourdieus analyser bredvid varandra, så torde den senares främsta tillskott bestå i att han, på strukturalistiskt manér, betonar de objektiva relationerna mellan prästens, profetens, magikerns och lekmännens positioner.

Weber tenderade att anlägga ett närmast socialpsykologisk perspektiv, där prästen blev en typ utrustad med vissa egenskaper anspråk på att företräda den legitima tron , och profeten en annan typ med andra egenskaper anspråk på att företräda den ursprungliga och sanna religionen , etc. Ur Bourdieus perspektiv finns vissa positioner, såsom prästens eller profetens, redan förberedda inom en kulturella fälten och sociologens uppgift blir att kartlägga det subtila spelet som leder fram till att vissa människor med bestämda egenskaper habitus, d.

Ledmotivet i en lång rad av Bourdieus undersökningar är spelet mellan systemen av dispositioner, förkroppsligade i agenterna, och systemen av positioner om detta har jag skrivit i Dispositioner och positioner. En "fältstudie" av, låt säga, svensk sociologi, skulle således inte innebära att rätt och slätt utpeka vissa personer som "präster" försvarare av dominerande forskningsmetoder och andra som "profeter" Joachim Israel, Johan Asplund ; det skulle snarare handla om att konstruera strukturer som definieras av relationer: relationer mellan agenternas dispositioner, mellan agenternas positioner inom fältet, mellan universitetsinstitutioner, forskningsfinansiärer, tidskifter etc, samt förbindelser med andra fält politikens, den statliga förvaltningens och kulturdebattens fält, amerikanska och kontinentala samhällsvetenskapliga fält.

Hela väven av sådana relationer utgör den svenska samhällsvetenskapens fält. Det ligger där, utbrett och redan på förhand strukturerat, för oss som träder in på det. Därför existerar bestämda tillgängliga orienteringsmöjligheter och rörelseriktningar, och bestämda tänkbara investeringar i fråga om forskningsmetoder att tillägna sig, böcker att läsa och människor att lära känna.

Självreflexion Genom att analysera forskningsfältet i denna mening, reglerna för hur nya pretendenter upptas i gemenskapen, vilka investeringar och insatser som krävs för deltagande i spelet, vilka orienteringsriktningar som står till buds, vilka värden som står på spel och vilka symboliska och ekonomiska vinster som finns att hämta -- genom kunskap om allt detta och om vår egen placering i fältet har vi en chans att i någon mån värja oss mot att bli fältets fångar, att säga just det fältet tilldelar oss att säga och inget annat.

Sedan kom, bland annat, Internet. Och vad hände med Pierre Bourdieu? Själv gick han ur tiden , men hur står det till med hans tankar: är de användbara än idag? Raoul Galli är socialantropolog och verksam vid Stockholms universitet. För intellektuella som tidigt lockades av lyskraften i Pierre Bourdieus mest kända begrepp, jag tänker på sådana som habitus, fält och symboliskt- och kulturellt kapital, för dem verkar fascinationen snabbt ha avtagit när begreppen blev allmängods, inte minst på tidningarnas kultursidor, och därmed devalverade på just sitt symboliska kapital.

För andra, som tagit sig tid att gå i mer varaktig närkamp med begreppen, tycks lärdomen däremot stadigt växa om vad man kan göra med de bourdiueska verktygen, specialkonstruerade som de är för studier av den sociala verkligheten. Det gäller inte minst för forskare i Norden, men också i södra Europa. Samhällsvetenskapernas kanske mest grundläggande fråga är hur vi bäst förklarar förhållandet mellan människa och samhälle eller, om man så vill, mellan individ och grupp, aktör och struktur, medborgare och stat.

Ytterst en fråga om hur de biologiska varelser som vi kallar människor, stegvis och oavbrutet formas till att bli samhällsvarelser och hur dessa i sin tur, genom att vara dem de är och göra det de gör, i varje sekund formar det vi kallar samhället. Denna fråga var självfallet central också för Pierre Bourdieu.

Hans mest kända begrepp är konstruerade just för att utforska mötet mellan individer och den sociala världen. Ett möte som Bourdieu uppfattade som en träff mellan två sidor av historien: å ena sidan historien förtingligad i institutioner; å andra sidan historien förkroppsligad i människor. Ett möte som genomsyrades av dominansförhållanden, grundade i ojämlik fördelning av sådana tillgångar och egenskaper som både igenkänns och tillerkänns värde av de agerande människorna och grupperna.

Kampen om erkännande menade Bourdieu, är en fundamental dimension av socialt liv.

Foucault

En vanlig felläsning av Bourdieu är att individerna medvetet handlar strategiskt för att ackumulera egendomar, status eller makt. Det stämmer inte riktigt. I linje med den franske talsfilosofen Blaise Pascal, menade Bourdieu att källan till människans beteende är hennes törst efter värdighet, en törst som enbart samhället kan släcka.

Bara genom att tilldelas ett namn, en plats, en funktion inom en grupp eller institution kan individen hoppas på att undkomma det tillfälliga, det förgängliga och ytterst det absurda i tillvaron. Mänskliga varelser blir sådana genom att underkasta sig de andras bedömning. En bedömning som både är grund för osäkerhet och otrygghet, men också, för visshet, försäkran, inkludering och tillhörighet.

Att som individ eller grupp inte disponera över tillgångar som de människor vars bedömning man är mest beroende av, det är potentiellt likvärdigt med att i längden inte existera alls i deras specifika sociala sammanhang — åtminstone inte på ett meningsfullt eller fullvärdigt sätt. Att å andra sidan anses vara värdefull, innebär möjligheten att också själv erfara känslan av värdighet.

En av de mest ojämlika av alla fördelningar och sannolikt den grymmaste, skrev Bourdieu, är distributionen av symboliskt kapital, det vill säga social betydelse och skäl att leva. Den sociala världen ger det som är mest sällsynt i densamma: erkännande och uppmärksamhet. Med andra ord, skäl att vara. Mot den här bakgrunden framstår Bourdieus samhällsvetenskap som ännu långt ifrån färdigtillämpad för analyser av de myriader av situationer och ambitioner som det sociala livet genomträngs av, där bekräftelse och erkännande synligt eller osynligt bildar det djupaste sociala fundamentet.

Det kan finnas i allt från en lärares uppmuntran av en elev inför de andra i klassen, till ett styrelsegodkännande av en direktörslön, en ansökan om medborgarskap till Migrationsverket, en Pridefestival, en enkel statusuppdatering på Facebook, eller ett desperat vrål i botten av en terrorhandling. Raoul Galli Joachim Sundells inlägg: Även om vi människor alltid kommer att ha behov av en betydelse, måste väl ändå något ha hänt med vad som ger oss en sådan betydelse?

På grund av homogenisering inom en grupp bildas objektiva strukturer som leder till att när två individer träffar varandra så innefattar också mötet en interaktion av deras habitus, som är deras historia. På grund av habitus vet aktören hur den ska agera inom sitt sociala fält [14]. Inom Bourdieus habitus-teori ryms tankar om såväl den fria viljan som determinism.

Habitus påverkar agentens tycke och smak för olika typer av mat, konst och musik; samtidigt kan agenten förändra sin sociala status och sitt kulturella kapital [14]. Habitus skapar i sin tur olika livsstilsval vilket leder till reproduktion av kulturella praktiker som språkkapital, utbildningskapital, livsstilar och smaker förmedlat vidare till den sociala reproduktionen.

Kultur är fin- eller högkultur beroende på exklusiviteten. Med ekonomiskt kapital avses materiella tillgångar och kännedom om ekonomins spelregler samt socialt kapital som avser släktband, vänskapsförbindelser och kontakter med gamla skolkamrater. En tillgång, vilken som helst, fungerar som symboliskt kapital i de sammanhang där den tillskrivs värde.

Bourdieu menar dock att det är det ekonomiska respektive det kulturella kapitalet som är mest verksamt i de utvecklade samhällena. Det sociala rummet av positioner [ redigera redigera wikitext ] Bourdieus begrepp "det sociala rummet av positioner" motsvarar en analys av klass som man hittar hos andra sociologer. Han utgick från Max Webers idéer om klass och status, men menade att klass och status är olika aspekter av samma form av stratifiering.

För att förstå social klass som fenomen måste vi studera båda dessa principer, vilket Bourdieu gjorde genom att koppla samman individers kombinationer av kapital, för att sedan kunna placera in deras position i det sociala rummet. Detta rum är ett mångdimensionellt geometriskt rum där kapitalvolym och kapitalstruktur är de centrala dimensionerna, men det finns även en tredje dimension som motsvarar tid, för att kunna påvisa social mobilitet i rummet.